ECUADOR - landet på ekvatorn

ECUADOR ett litet men ändå stort land; i sydamerika är det litet, men med skandinaviska mått är det stort. Ytan täcker mer än halva Sverige och befolkningen är några miljoner större än vår.

Men befolkningsökningen är mångdubbelt större, en av de största i världen. Det tar inte mer än 30-35 år för Ecuador att fördubbla sin befolkning med nuvarande tillväxt. I Sverige tar det oss 700 år (!) att bli dubbelt så många med nuvarande takt. Den snabba folkökningen märks tydligt. Att vistas i Ecuador är att vistas bland barn och ungdom. Halva befolkningen är under tjugo år.
Nästan halva befolkningen är indianer, eller indiginas, ursprungsbefolkning, som de själva säger. Hälften är mestizer, en blandning av ursprungsbefolkningen och de européer som kom till Amerika för fem hundra år sen. Bara fem procent är vita. Vid den norra kusten lever en stor svart befolkningsgrupp med rötter i Afrika.

Men trots sin litenhet är det den lilla gruppen vita som har makten och rikedomen i sina händer. Som kontrollerar stat och militär, storföretag och de stora jordegendomarna. Fattigast är ursprungsbefolkningen, men även bland mestiserna finns många fattiga.
Naturregionerna delar landet i tre delar: kusten (costa), bergen (sierra) och regnskogsdjungeln (oriente) i inlandet. Bergskedjan Anderna löper längs hela Latinamerikas västkust, och delar landet i låglandsslätten med kustklimat och djungelområdet i Amazonas med tropiskt regnskogsklimat. I bergen skiftar klimatet alltefter höjden. Vulkanernas aveny brukar man kalla bergstopparnas parad genom Ecuador. De högsta topparna når över 6000 meter och är klädda av snö och glacirer trots att Ecuador ligger vid ekvatorn. Ekvatorn passerar strax norr om huvudstaden Quito. Det högsta berget är Chimborazo, som med sina 6310 m.ö.h. hör till världens högsta, ja en gång i tiden trodde man att det var världens högsta. Men om man för skojs skull räknar höjden från jordens medelpunkt så är det fortfarande det högsta. Att stå på toppen av Chimborazoä r alltså att komma så nära solen som det är möjligt på jorden!

Trots sin lilla yta är Ecuador ett variationsrikt land med många naturtyper, klimatzoner, befolkningsgrupper, kulturområden och språk. Huvudspråken är spanska och quicha. Quicha det största inhemska språket men bland indianerna talas det många andra språk.

Att Ecuador verkar litet är inte konstigt om man tänker på att det är omringat av fyra storheter: Colombia i norr, Peru i söder, det gigantiska Brasilien i öster och världens största hav, Stilla havet, Oceano Pacifico, i väster.

Ecuador sägs vara en demokrati. Nyligen har val genomförts och en ny president valts: Abdala Bucaram. I sitt installationstal sa han att "....de fattiga kommit till makten. De är första dagen för en folkets regering och den sista öfr det gamla fåmannavldet...." De flesta anser dock att det är mest prat, och att han, som tidigare presidenter och andra makthavare, kommer att vara nära lierad med det gamla fåmannaväldet (oligarkin) och den rika överklassen, som blivit allt rikare under den nyliberala politik som på senare år tillmpats även i Ecuador. [Sedan detta skrevs har Bucaram i handling avslöjat sitt rätta jag och efter en folklig vrede som mobiliserade miljoner Ecadorianer att demonstrera har han blivit avsatt. /BL i mars 1997] Samma politik som i så många andra delar av världen inneburit privatiseringar och sociala nedskärningar och ökade klassklyftor. De multinationella bolagen, framfrallt från USA, har också stora intressen i Ecuador, särskilt i oljeproduktionen

Folklig kamp mot försämringar och förtryck växer. Men förra året avlöstes demonstrationer och strejker mot regeringspolitiken tillfälligt av nationalistisk yra nör de styrande i Ecuador och Peru lät femtio år gamla motsättningar blossa upp i krig. De fattiga, och indianerna, har inget att vinna på krig, de har samma eländiga situation oavsett på vilken sida av gränsen de bor. Under kriget genomfördes mäktiga indianmanifestationer mot kriget. Den förmodligen viktigaste förändringen på senare år i det politiska landskapet är att indianerna börjat organisera sig i större skala för att försvara sig i det allt svårare läge de tvingas leva under, öfr att ställa upp egna mål för framtiden att kämpa för och utveckla sin egen mycket gamla kultur.

Bernt Lindgren
november 1996